Varför måste människor vara så elaka mot varandra?

Alltså, kan man inte säga nåt trevligt behöver man inte säga nåt alls, tycker jag ibland rätt så ofta om folks kommentarer. Jag är, som nya och gamla läsare kanske har förstått, en inbiten träningsnarkoman. Vill inte påstå att jag är en hälsogeek som petar i maten eller ställer in en dejt för ett träningspass. Men jag tränar mycket, och hårt - för att jag tycker det är kul och att jag mår bra av det. Jag helst enkelt älskar det! Jag har sett min kropp förändras sedan jag började för några år sedan, då jag i princip lade om hela mitt liv och livsstil. Jag har under året känt hur stark jag har blivit, och lärt mig massor på vägen. Jag tränar mestadels (långdistans)cykling och (distans)löpning, men det blir en del styrketräning och stretch- och balanspass däremellan, och lite övrig uthållighetsträning. Och jag är disciplinerad och petig, och har alltid haft hög smärtgräns. Min största nackdel är att jag är sällan helt nöjd i min träning, jag pressar mig själv rätt hårt. Och detta ledde till det ska jag berätta om nu.

I september förra året drabbades jag dock av en stressfraktur i vänster underben. (Stressfraktur, även kallad marschfraktur = en spricka i skelettet ofta orsakad av ensidig och upprepad belastning. Träningen ligger egentligen inte i det själva fysiska utförandet, träningen ligger faktiskt i vilan mellan passen, då kroppen bygger upp och reparerar de små skador som blir i musklerna vid fysisk aktivitet. Otillräcklig vila + för mycket långlöpning = stressfraktur, i mitt fall.) Det var en smärta som var fruktansvärd. Värktabletter bet inte alls. Bara att gå från soffan till toaletten var ett äventyr. Jag spydde nästan av smärtan (och som jag nämnde tidigare, jag har en hög smärtgräns). Fyra veckors sjukskrivning - total vila. Sedan fick jag börja gå lite grann, börja jobba igen, trappade upp träningen... Och fick skitont igen. Men jag tränade det jag kunde, skippade löpningen och var väl i gymmet när jag kände för det. Smärtan klingade av och träningen gick av slentrian, inget hjärta eller själ i det alls. Nu var vi framme i mars. Började jobba ute. Nix, jag kände av benet nästan på en gång. Suck. Träningen som jag en gång älskade bara jobbade emot mig, kändes det som. Resultaten uteblev. Och nu var det inte bara benet, utan ryggen, nacken - allt värkte och även min vinnarskalle, min mentala uthållighet, började ge upp, och det mesta kändes skrutt. Gick till sist till en sjukgymnast och la fram min egen teori - jag är övertränad, min kropp börjar bryta ner sig själv. Hon nickade och höll med mig i min teori när jag berättat hur allt hängde ihop. Det var bara att ta ett totalt träningsuppehåll för ett tag, bara göra det jag tycker om och som är kravlöst och enkelt - promenera, ut i naturen, lyssna på fåglarna, se våren slå ut. Det blev lite längre promenader, och efter en och en halv månad vågade jag mig ut och jogga lite. Och kände mig piggare än någonsin! Sa åt mig själv att inte drabbas av hybris, hade ju överträningens helvete i färskt minne, trappade upp lugnt, fint och försiktigt. Genomled fruktansvärd träningsvärk efter första styrkepasset, kändes som jag var nybörjare igen! Men, det var roligt!
Sakta men säkert har jag byggt upp styrkan och konditionen igen, den mentala biten och min kropp. Hittat tillbaka liksom, och detta i stort sett helt på egen hand.

Så. Jag har fått utstå en hel del kommentarer som elitmotionär (det är vad min sjukgymnast kallar och klassificerar mig). När jag nämnt mina träningspass eller berättat om mina äventyr har jag fått höra kommentarer i stil med "ja gud så dumt", "att utsätta sig för nåt sånt", "du är ju galen!", "kan inte vara nyttigt sånt där", "har ni hört om han cyklisten som körde av och dog, ja han får nästan skylla sig själv när han utsätter sig får nåt såntdär" osv. Har även fått höra värre saker än så, men detta var bara ett litet utdrag. Det är iallafall bara att nicka och ta emot. Sedan när de (de kommenterande antimotionärerna alltså) ger sig ut för att ta sig en cigg har jag många gånger haft på tungan att vräka ur mig nåt i stil med "jaha ja, så du ska gå ut och förpesta luften och omgivningen nu. Vet du att risken är stor att du kommer att dö en för tidig död? Och du betalar för det. Vem är det som är galen nu?". Men det skulle jag aldrig göra, för det är elakt. Alla gör vi våra val, och de får vi stå för, för vi är väl vuxna människor? Men generellt sett så är det på något vis okej att klanka ner på de som motionerar och bryr sig om sin kropp och hälsa. Varför? Triggar det nån slags avundsjuka eller vad är det frågan om? Och sedan när man går och blir skadad då får de minsann vatten på sin kvarn och vräker ur sig den ena efterklokheten efter den andra, som om jag inte fattar själv vilken nolla jag är. Sparka på den som redan ligger ner, det är visst också okej. Den är bara att nicka och ta emot. Tryck ner mig lite till vettja, när du ändå håller på. Så du har inte gjort några misstag själv i ditt liv?

Ni anar inte, kära läsare, vad mycket jag fick utså när jag var tvungen att sjukskriva mig från jobbet då jag inte kunde gå. Ingen medkänsla alls. Zero. Det som gjorde ondast var att de som varit förkylda och borta ett par dagar eller så fick krya på sig hälsningar och trevliga sms, medan en annan fick vara hemma i sin vrå och mögla i ofrivillig inaktivitet.
Och nu snackar jag om en handfull av människor på jobbet. Jag har några helt underbara vänner som ställde upp (L, du är en av dem <3) och kunde vara en hjälpande hand när det behövdes.

Igår vid lunchen kom årets Vätternrunda på tal, och en kollega frågade om inte jag skulle ha kört den. Nej, svarade jag, och berättade att jag var för sent ute förra året vid anmälningen, jag hann inte få någon plats. Dessutom, fortsatte jag - min knäppskalle - att nämna att jag varit övertränad och skadad, så det kanske var lika bra. Och vilken kommentar kom som ett brev på posten? Jo: "haha mja det är farligt att träna!" Men den här gången höll jag inte tyst. Jag spände ögonen i människan och svarade syrligt "jadu, men det är ännu farligare att låta bli!" Hon blev tyst. Och jag tänker hädanefter börja svara, och inte stå och nicka och ta emot.

Varför måste människor vara så elaka mot varandra? Ja, jag kan fullt ut hålla med om att det hela var självförvållat, jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Men vad många människor inte förstår är att man kan inte sparka på någon som har förlorat det hon eller han älskar mest, i mitt fall min träning. Det är som att ta ifrån en gitarrist dennes gitarr, en konstnär dennes staffli, bilentusiastens dennes garage eller fotografen dennes kamera. Jag kan förstå att det är svårt att sätta sig in i det, likväl som jag inte förstår en del människors förtjusning till rökning. Men man får inte vara dumma mot varandra för det! (Dock en viss ömsesidig respekt vore önskvärd). Oavsett vad du eller jag älskar att göra har ingen rätt att trycka ner dig för det. Det som är du, håll fast om det och var stolt över det!

Detta blev ett jäkla långt inlägg, men jag hoppas du orkade läsa dig ända hit, och jag tackar dig för det, även om du håller med mig eller ej.
God natt.